I förra årets Betalningsrapport uppmärksammade Riksbanken att vissa personer och företag upplever problem med att öppna och behålla betalkonton i banker. Riksbanken bedömer att detta problem kvarstår.

Konsumenternas Bank- och finansbyrå menar att klagomål relaterade till tillgången till betalkonto är bland de vanligaste som byrån tar emot. Problemet har också uppmärksammats av exempelvis Finansinspektionen, Post och Telestyrelsen (PTS) och länsstyrelserna. I studien Kartläggning av behovet av grundläggande betaltjänster som Ramboll genomfört på uppdrag av PTS framkommer att exempelvis personer utan svensk ID-handling, såsom gästforskare på universitet och högskolor liksom flyktingar från Ukraina, hör till grupper som kan möta problem med att få ett betalkonto.

Konsumenter har emellertid rätt till ett betalkonto med grundläggande funktioner enligt betaltjänstlagen (2010:751). Detta förutsatt att konsumenten är lagligen bosatt i det europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), och att det inte skulle strida mot penningtvättslagen eller finnas andra särskilda skäl.

Det är just penningtvättsregler, särskilt bristande kundkännedom, som bankerna uppger som skäl till att neka konsumenter och företag konton, eller säga upp dem. Samtidigt är det svårt att ha ett fungerande liv i Sverige utan ett betalkonto. Finansinspektionen har uttryckt att bankerna i högre grad skulle kunna erbjuda ett betalkonto med begränsade funktioner för att minska riskerna, eller skärpt övervakning av transaktioner. Ett arbete för att öka tillgången till betalkonto pågår på många banker. Läs med om Riksbankens syn på tillgången till betalkonto i kapitlet Alla ska kunna betala.

För personer utan tillgång till betalkonto kan så kallade laddningsbara kort utgöra ett alternativ. Exempelvis använder statliga myndigheter dessa för att göra utbetalningar till personer som saknar konto. Kortet förefaller fungera relativt väl. Det har emellertid vissa begränsningar, bland annat kan man inte använda kortet för att handla online eller betala räkningar. Dessutom är beloppsgränserna inte sällan låga och avgifterna höga. Eftersom kortet inte är kopplat till en persons konto utan till myndigheten som delar ut det finns därtill en viss grad av anonymitet inbyggd, vilket bland annat medför en risk för att kortet missbrukas, används för penningtvätt, finansiering av terrorism eller annan brottslig verksamhet.

Även företag och föreningar nekas ibland konto, eller får sitt konto avslutat. För dem finns ingen lagstadgad rätt att få öppna ett betalkonto på samma sätt som för privatpersoner, men det är av stor praktisk betydelse att ha ett konto. Däremot är banker, och vissa andra finansiella företag, skyldiga att ta emot insättningar (kontraheringsplikt) enligt lagen om insättningsgaranti. Finansinspektionen menar att orsaken till nekade och avslutade konton även i dessa fall handlar om bankernas tillämpning av penningtvättsregelverket. Swedish Fintech Association rapporterar att problemet drabbar deras medlemsbolag. I undersökningen om småföretagens syn på betalningar som Riksbanken genomfört, uppgav emellertid endast en liten andel att de haft problem med tillgång till konto. Bland de flesta små handlare, restauranger och frisörer tycks detta alltså inte vara ett utbrett problem.

Betalningsutredningen lämnade ett antal förslag på området. Bland annat föreslog utredningen att Finansinspektionen, genom ändrade föreskrifter, skulle samla in uppgifter om antalet nekade och avslutade betalkonton. På så sätt skulle omfattningen av problemet synliggöras. Finansinspektionen har dock kommit fram till att man i dagsläget saknar rättsliga förutsättningar för en sådan föreskriftsändring men frågan bereds vidare.