Utlandsbetalningar är ofta dyrare, långsammare och mer omständliga än inhemska betalningar. I november 2020 enades G20-länderna om ett samarbete för att förbättra gränsöverskridande betalningar. Målet med samarbetet är att komma tillrätta med några av problemen som förknippas med utlandsbetalningar. Enligt de senaste uppföljningsrapporterna (rapport 1 och rapport 2) från Financial Stability Board (FSB) har det skett framsteg inom de prioriterade områdena, men det arbete som hittills har skett är inte tillräckligt. Mer arbete krävs för att uppnå de kvantitativa målen. Vidare kommer det att ta tid innan vissa åtgärder ger synbara resultat.

Som en del av G20:s samarbete kring utlandsbetalningar har mål för kostnaderna för utlandsbetalningar satts upp. Senast 2027 får kostnaden för utlandsbetalningar inte överstiga 1 procent av betalningsvärdet för massbetalningar och 3 procent av det skickade beloppet för en remittering. Enligt en studie från Riksbanken är kostnaden för utlandsbetalningar via storbankerna från Sverige högre än G20:s mål. Det gäller såväl för betalningar med kort, som för kontoöverföringar och remitteringar. Det är framför allt växelkurspåslaget samt höga fasta avgifter per betalning som bidrar till de höga kostnaderna. Exempelvis är bara växelkurspåslaget i genomsnitt drygt 3 procent för kortbetalningar i EES-länder. I samma publikation konstateras att det finns vissa andra institut i Sverige som erbjuder utlandsbetalningar till kostnader som är nära G20:s mål.